Dagar i väntan. Stunder av vila, bön och meditation

Så som livet gestaltar sig just nu, kan man säga att jag befinner mig i en slags retreat…

För att göra historien kort, genomgick jag för tre år sedan en hjärtoperation, som inte blev helt lyckad. På grund av den tunga och besvärliga konvalescensen, blev jag mycket tveksam till en ny operation. I mars månad, efter en jobbig vinter, gav jag emellertid efter och tackade ja. Eftersom väntetiden blev längre än beräknad har nu sommaren börjat. Först om två veckor kommer jag att läggas in på Akademiska sjukhuset i Uppsala.

Konstigt nog har väntetiden inte besvärat mig särskilt, och inte heller framkallat någon oro inför det jag ska gå igenom. Att jag tryggt vilar i beslutet samtidigt som jag vistats mycket i min djupare natur, är sannolikt förklaringen till mitt lugn. Dagliga stunder av, bön, avslappning och meditation har ytterligare fördjupat mitt Gudsförhållande. Det vill säga, förhållandet till den osynliga, mer eviga verkligheten bakom livet, som jag ofta kan förnimma känslomässigt när jag kommer till stillhet. Mina teoretiska kunskaper (främst hos Martinus) om  den gudomliga verkligheten och tillvarons mening, har på så vis blivit mer levande inom mig själv.

Oftast är det i mitt själsdjup jag känner mig riktigt levande, nöjd och lycklig i livet. Så har det varit en längre tid, och jag är verkligen tacksam att vara i pensionsåldern och mera ostört kunna utforska livets djupdimension. Delaktigheten i det ytliga livets konversationer gör mig lätt trött, ointresserad och tom på energi och mening (beror nog lite på min hjärtåkomma också). Det går naturligtvis an att vara trevlig och konversera om det ena eller det andra, men helst bara en kort stund. Så kände jag ofta under åren när jag arbetade deltid i äldreomsorgen i Borlänge. I dag ger jag enbart en och annan kiropraktisk ryggbehandling, vilket för det mesta känns både givande och meningsfullt. Så förspänt har jag det nu mer, boende på landet i mitt lilla torp i Stjärnsund. I övrigt har jag ett sparsamt men fint socialt umgänge med några få, samt de bandmedlemmar jag spelar lite Irländsk folkmusik med. Trots det har jag valt att även välja bort musiken och minska ännu mer på mina intryck och sociala kontakter, inför operationen.

Så visst, lever jag nu i dessa dagar (vår- och försommar 2018) i en slags retreat, men inte bara påtvingad utan också självvald till stor del. Mot den bakgrunden upplever jag hur flyktig och skör lyckan och stabiliteten ofta är på den ytligare nivån för oss människor. Jag inser också att våra problem och lidanden främst orsakas av vår omedvetenhet om medvetandets tvådelade natur – ytan och djupet, det tillfälliga stämningarna  och det eviga varat. Att kunna ”göra” och samtidigt ”vara”. Det vill säga kunna vara ”aktör” på livets scen utan att förlora sin grund som ”observatör”, är praktiskt taget omöjligt om man ännu inte funnit sin djupnatur – det observerande eviga Jaget. Så länge den observerande fasta punkten är omedveten för oss kan vi heller inte styra eller påverka oss själva i en gynnsammare riktning – när stress, olust och problem huserar i ytmedvetandet (sinnet). Det blir nästan omöjligt att härbärgera, styra och omvandla tankar och känslor om det inte finns en lugn och neutral plattform att starta ifrån. Det är just det som vårt inre eviga djup alltid tillhandahåller.

Det är när vi alltför mycket befinner oss på ytan i våra liv, som stress, kamp o flykt liksom känslan av separation och ensamhet lätt infinner sig. Det som vi helst av allt vill undvika, är vi tyvärr ganska bra på att skapa. Egentligen skulle jag vilja säga att det är först när vi uppmärksammar vår djupare natur som känslan av enhet, vänlighet, kärlek och tillit genomsyrar oss på ett naturligt sätt.

När vi funnit vår djupare medvetandenatur, är trots allt den stora utmaningen att kunna vara i djupet och ändå kunna leva tillsammans med andra inklusive sig själv, också på ytan ibland. I annat fall kan det bli svårt att hantera stress och acceptera livet som det är och blir emellan åt.

Att Buddisternas ickereligiösa eller neutrala mindfulness-träning fått sån spridning och popularitet i vårt sekulariserade västerländska samhälle, har absolut sin förklaring i vårt grundläggande behov av stabilitet. Den stress, ohälsa och tomhet som den materialistiska livsstilen har skapat för många människor har samtidigt skapat en öppenhet för ett lugnare sätt att leva och vara. Medveten närvaro – att kunna vara mer i nuet, göra en sak i taget, har blivit den enda vägen tillbaka till mer balans och hälsa för många utbrända människor idag. Dessutom kan det bli en väg för den sekulariserade, icketroende människan att återknyta kontakten med sitt inre djup – den sidan av livet som religionerna och andliga läror i alla tider har vänt sig till och försökt beskriva. Så nog finns det hopp både för den enskilda människan och för det moderna  samhället, som verkligen behöver ett lugnare tempo. (Hörde här om dagen på nyheterna, att i Skåne skulle man börja erbjuda mindfulness på alla Vårdcentraler).

Utan den dagliga kontakten med medvetandets djupnatur skulle jag själv vara mer bekymrad inför det som väntar. Det var också från stillheten i min djupnatur, som jag förbereddes att säga ”Ja” till en ny operation. Dagarna innan jag skulle träffa min läkare för ultraljudskontroll, koncentrerade jag mig på en fråga i bön – ”Vad blir bäst för mig och kroppen nu?” (hjälp mig att förstå om jag behöver en ny operation eller inte!) – ”Låt Din vilja ske!”. Innan jag berättar vad läkaren sa (eller rättare sagt Gud?), hade min läkare och jag en fin kontakt den här dagen – faktiskt bättre än alla andra gånger vi har träffats! När jag låg där på britsen och undersökningen var klar, säger han med både vänlighet och kraft – ”Nej, nu måste vi göra någonting, det kommer inte att hålla i längden för dig!” ”Går du med på en ny operation?” ”Jag vet att du kommer att klara det!” – ”Okej”, sa jag (samtidigt som jag kände en märklig känsla av lättnad och trygghet inom mig!). När allt kommer omkring, sett i ett andligt perspektiv, är det själen eller anden som är det primära för oss, inte kroppen. När jag är i kontakt med den känslan och kunskapen handlar det inte bara om ett ”ja” till operationen, utan om ett ”Ja” till livet i sin helhet. Då säger jag ”Ja” till att mogna och växa vidare som människa, även när det innebär vissa svårigheter…

 

4 thoughts on “Vår välgörande djupnatur

  1. Så klok du är.
    Tacksam att jag fick läsa detta fina inlägg precis när jag behöver en ”push”.
    All kraft till dig nu, med önskan från mig!

  2. Hej! Hoppas att det gick bra med hjärtoperationen och att du inte lider alltför mycket av den rådande tropiska hettan? Hälsningar från Mattias i Uppsala.

    1. Tack Mattias! Hjärtoperationen gick bra. Det är återhämtningen som gäller nu. Förutom min dagliga motion (raska promenader) försöker jag vila mycket, meditera och vara i bön emellanåt. När jag blir stilla och går in i den inre tystnaden, är det som att komma till en ”oas”, där jag får svalka, vila och påfyllning av energi. Mitt liv är ju lite som en ökenvandring just nu, innan allt kan bli bra hoppas jag. Den ”tropiska värmen” klarar jag ganska bra, men hoppas den ger sig snart och blir mer regn och svalka för oss människor, djur och natur.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *