Om bloggen

dsc_0052-3

När jag såg denna mandalamålning (av Erik Grind) kom genast orden: ”Herre visa mig vägen, och gör mig villig att vandra den.” (en bön av Heliga Birgitta).   Nu har mina egna ord fått ersätta Birgittas bön, men har samma djupa innebörd: Led mig hem på den väg Du finner mig.

Jag vet inte om det var jag som valde mandalamålningen eller om det var ”den” som valde mig…  Jag köpte den, och det var bara några månader före en omfattande hjärtoperation jag genomgick, Januari 2015.

För mig symboliserar målningen det öppna hjärtat i själen. En ”operation” som alla mystiker och helgon fått genomgå i sin längtan efter att få sammansmälta med Gud, eller det medvetandefält som ligger bakom tillvaron i sin helhet. Därför har jag valt att kalla den här bloggen ”På hemväg”, eftersom vi alla människor gör den långa ”resan” hem till vår sanna natur. Eller som Dag Hammarsköld uttryckte det: ”Den längsta resan, är resan inåt.”

I dag är det inte bara moderna mystiker och andliga sökare som får erfara någon form av ”andligt uppvaknande”. Vanliga människor med en sekulariserad och även ateistisk hållning, kan förändras i ett ögonblick – vanligtvis i samband med en djup livskris eller när döden är riktigt nära, som i en nära-dödenupplevelse. Här förändras radikalt synen på sig själv och livet. Man förstår nu att man inte bara är sin kropp, och inte heller den person man varit så identifierad med. En djupare och mer odödlig, bestående Jag-kärna blir medvetandegjord. Det är ungefär som att börja känna sig som det permanenta havet, inte som den tillfälliga vågen. Havet finns hela tiden, både före vågen och efter när den planat ut. Eller med himlen som liknelse: att man alltid är den blå himlen, inte molnen och skyarna som kommer och går. Det vill säga, en ny, mer evig, självkänsla har uppstått.

Det är med detta nakna, rena medvetande vi möter föräldrarnas blick när vi är nyfödda, när vi upplever barndomen, vuxenåren och vidare framåt. Det är alltså samma Jag som upplever alla förändringar(utan att själv förändras) – hur kroppen åldras, hur kunskap och erfarenhet ökar med åren, hur även intressen, åsikter och synsätt kan förändras med tiden. Det finns alltså ”något” som inte förändras, det vill säga Jaget självt med sin eviga medvetandefunktion. Det är en revolutionerande självupptäckt som gör att allt sökande mer eller mindre upphör, då det ger en djup känsla av att äntligen ha kommit ”Hem”. Nu inser man, lustigt nog, att man aldrig varit borta från sig själv (med stort ”S”). Man har bara inte uppmärksammat det.

Hur pass stabilt detta identitetsskifte blir beror naturligtvis på hur omfattande det ”andliga uppvaknandet” varit. För en del människor tycks det bli en radikal förändring på en gång, från nästan ingenting av andligt intresse till att bli ”upplyst” (i någon form eller grad). För andra sker det mera gradvis eller i småpotioner. Å andra sidan vet vi praktiskt taget ingenting om vad vi själva och andra redan genomgått i tidigare fysiska liv, som jag ser det. Därför finns det alla anledning att vara ödmjuk inför både sin egen och andra människors andliga uppvaknandeprocess.

I den här bloggen kommer jag främst att delge mina egna tankar och upplevelser – på vägen. Jag gör det för att jag tillhör den skara människor som börjat uppleva ett identitetsskifte (i en viss omfattning). För mig har den inre resan ägt rum mer gradvis, men i samband med en livskris 2010-2011 hände något. Man kan säga att jag kom till en djupare psykisk plattform än den jag befann mig i tidigare. Jag själv som person blev mindre påtaglig, samtidigt som jag själv med stort ”S” blev mera tydlig. Det betyder inte att jag genast förstod vad som hade förändrats. Det var till och från ganska förvirrande, och jag behövde läsa och förstå mer om kriser och ”andligt uppvaknande”. Jag valde även att gå i terapi ett halvår (Psykosyntes). Så småningom blev allt klarare och stabilare, och jag kunde verkligen börja njuta av livet igen, och dessutom med en djupare insikt om mig själv och med en betydligt större närvaro i nuet än tidigare.

Jag hade behövt gå igenom lite av det man kallar ”Sälens mörka natt” för att börja släppa taget om mig själv som person, kan man säga. Bland annat släppa kravet på att behöva veta, kunna och i mitt fall vara den som hjälpte andra i frågor om hälsa och själslig balans. Nu var det jag som behövde hjälp. Det kändes som att falla ner i ett djupt mörker under en period. Ingenting fungerade, inga mentala redskap – inte ens bönen eller samtalen med Gud – var till någon hjälp. Men allt hade ett slut, och när jag reste mig så småningom var det med en ny känsla av både frihet och mer stabilitet. Även upplevelsen av Guds närvaro blev tydligare. Varje gång jag centrerade mig, slappnade av och uppmärksammade nuet, var också känslan av Gud där. Samtidigt som tilliten till livet ökade, minskade markant  behovet att referera till det förflutna eller fundera över framtiden. Jag kunde uppleva ett mer bekymmerslöst medvetandetillstånd. En mer stilla och grundläggande lycka hade infunnit sig…

Det var lite som den gången i början på åttiotalet, också i en jobbig fas i livet, när jag mötte Martinus utvecklingslära och fick se att livet verkligen hade en kärleksfull mening (Martinus, dansk mystiker 1890-1981). Det gav också en ny psykisk plattform och en slags ”hemkänsla”, som gav stor glädje i många år. Även i dag upplever jag att Martinus överblick är en betydelsefull ”karta” över vår livsresa mot högre medvetenhet. Men jag känner samtidigt att livet i vardagen, den verkliga ”terrängen”, har sina processer – stickspår, människomöten och även andra läromästare som ger betydelsefulla erfarenheter och kunskaper. Därför känns det viktigt för mig att vara så öppen som möjligt, och inte för låst i den ena eller den andra förklaringsmodellen om livet. Den teoretiska förståelsen om min sanna natur, det eviga Jaget och medvetandet, fick jag till exempel hos Martinus. Men den upplevelsen var inte lika tydlig som den börjar bli i dag, tack vare alla stickspår och inre processer som fått mig att själv börja ”se” alltmer.

Efter bara tre och ett halvt år var det dags igen. Vid ett läkarbesök upptäcktes ett allvarligt hjärtfel (en hjärtklaff, och pulsåder måste opereras). Inför operationen var det inga problem, kände mig lugn och trygg. Däremot blev det en tuff period efter ingreppet, mer än  jag hade räknat med. Den fysiska återhämtningen gick väl an, det var värre med den känslomässiga. Jag som hade mått så bra innan, kände ofta en förnöjsamhet och lycka över att bara vara till. Varje gång jag öppnade uppmärksamheten för nuet, tog emot och accepterade livet precis som det var (ÄR) var jag ”hemma”. Jag började kalla tillståndet för ”lycka i grunden”, till skillnad från ”lycka för stunden” – som vi alla människor upplever till och från. Även om det är ett mycket enkelt, grundläggande medvetandetillstånd, har det en djupare och långt mer tillfredsställande effekt än den tillfälliga lyckan. Visserligen kan den korta lyckan vara både intensiv och ljuvlig. Men den är mer som ett vackert moln på himlen, som förr eller senare försvinner, medan själva himlen är alltid närvarande! Och ju mer man bekantar sig med det rena medvetandet eller nakna varat utan något särskilt innehåll (utan tankar, ”moln”) ju starkare blir upplevelsen av inre frid och förnöjsamhet. Jag förstår mycket väl människor som grävt fram denna ”skatt”, och inte längre känner samma dragning till det traditionella livet med karriär, par- eller familjebildning, nöjen, resor, god mat och konsumtion av alla de slag.  Därför blev det en djup besvikelse och ett bakslag när jag efter operationen inte längre kom åt min ”inre skatt”. Kroppen var helt enkelt i vägen…

Det gick bara inte att komma till den inre friden och förnöjsamheten, på grund av kroppens tillstånd – extrem trötthet, ihållande hosta och en alltför stark känslighet (gråtmildhet och känsla av sårbarhet). Hjärnan och psykets normala förmåga att filtrera intryck verkade också vara ur funktion. Allt gick in i medvetandet, nästan samtidigt. Det gick inte att gå in i en affär utan att få ångest, inte heller köra bil, se på tv eller läsa en längre stund. Och då operationen inte hade lyckats till fullo, blev också det som ett mörkt, bekymmers-moln i psyket. Bara tanken på att behöva göra en ny operation, fick mig nästan att bryta ihop. Dagar när det var som värst (när stunder av förtvivlan, sorg och ångest kom) var det bara att kapitulera eller släppa kampen mot den verklighet som var. Här blev också gråten ett hjälpande känslouttryck. Tack o lov hade jag också tillgång till en tröstande famn i min särbo, som fick fungera som en tröstande ”mamma” när jag inte orkade ta hand om mig själv känslomässigt. Det tog ungefär fyra, fem månader innan det började vända och ljusna. Då hade jag också hunnit bestämma mig för att gå i pension i förtid, sälja huset och flyttat till mitt torp i Stjärnsund. Allt för att få ett enklare, mer stillsamt liv.

20140808_143329

Det som hade fått mig att ta det stora steget (att lämna bekvämligheten och tryggheten i Borlänge) var några överraskande och förlösande ord från en Präst. Det var på en retreat, och vi hade ett enskilt samtal han och jag. Jag berättade om min längtan att flytta till torpet och naturen, men var tveksam på grund av operationen. Det kanske ändå var klokast att sälja torpet och bo kvar i mitt trygga boende med närhet, inte till natur, men till Vårdcentral, Apotek och mataffär. Då säger Prästen med både humor och allvar – ”Men varför ska du leva med flaggan på halv stång redan nu Per-Anders. Lev med den i topp, så länge du lever här!”. Jag tog till mig Prästens ord (med både skratt och allvar) följde mitt hjärtas längtan, och det blev rätt!

Nu har det gått ett år sedan jag flyttade in i mitt torp. Har också utökat med ett rum till, så jag kan fortsätta att ge en del ryggbehandlingar, och även en del samtal i grupp och enskilt om det finns intresse. När jag ser tillbaka på de senaste sju åren har dessa två livskriser inneburit en omfattande livsomställning. Den första förde mig längre in till mig själv, med stort ”S”, den andra (som också förändrat mig i själen) förde mig hit till Stjärnsund och bort från mitt gamla liv i Borlänge. När en kvinna från trakten frågade om jag trivdes här på torpet och i Stjärnsund, svarade jag – ”Ja, ja känner mig verkligen hemma nu!”. När jag tänkte efter senare, var det egentligen mitt inre tillstånd som kändes mer ”hemma” än någonsin, inte nödvändigtvis själva orten och platsen. Men helt klart har den också sin betydelse – naturen in på knuten, och stillheten i en lagom liten ort. Dessutom med en hel del människor med mina intressen.

När andan faller på, kommer jag att dela med mig av mina tankar och iakttagelser i den här bloggen. Min förhoppning är att, från mitt perspektiv i livet, kunna tillföra något som kan vara till glädje och nytta för den som läser…

Varmt välkommen!

Per-Anders

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *