Innan jag öppnade dörren och klev över hennes tröskel såg jag till att vänta in mig själv. Jag tog ett djupt andetag, slappnade av i armar och axlar och kunde känna närvaron i kroppen. Jag såg mig omkring, där jag stod på hennes trapp – det höga gräset i trädgården, solstrålarna som glittrade och trängde igenom bladen i en trädkrona, en fågel flög förbi och försvann bakom ett uthus. Nu var jag ”där” med hela min uppmärksamhet. När jag kom in satt den gamla damen vid köksbordet och åt sin frukost. Jag slog mig ner på en stol mitt emot. När jag såg på henne tänkte jag och sa tyst till mig själv – jag är här nu för dig…  Utan att överdriva blev det en magisk förändring i min upplevelse. När jag talade högljutt med henne på grund av hennes svaga hörsel, och gjorde alla mina övriga insatser – diskade, bäddade och hjälpe henne med påklädning – kändes allt annorlunda. Det blev en helt annan kvalitet i mitt psyke, därför att den grundläggande lyckan i den rena närvaron kunde uppenbara sig. Jag kunde lägga märke till hur hon påverkades av min starka närvaro. Det kändes som att hon var mer nöjd, avspänd och mer öppen än alla andra gånger jag varit hos henne.

Den här händelsen ägde rum två år innan jag gick i pension från en deltidstjänst i äldreomsorgen. Jag är tacksam att jag hann med att utforska ”närvarons” lycka och förnöjsamhet mitt i vardagen och i arbetslivet. Om jag inte hade fått den erfarenheten skulle det inte kännas lika verklighetsbaserat att prata och skriva om det i dag. Min erfarenhet är att vi alla har tillgång till upplevelsen av vår inre eviga natur, och i den stillheten uppleva en mer grundläggande lycka och även en ”gudsnärvaro”. Allt vi behöver göra är att bli bättre på att vara här och nu – att inte låta det förflutna och framtiden ”kidnappa” vår uppmärksamhet (medvetenhet) så ofta som det tyvärr gör.

Just äldreomsorgen och hemtjänstens miljö, där man går från den ena hjälptagaren till den andra, är en bra symbol för att beskriva vår benägenhet att vara i framtiden och i dåtiden – men nästan aldrig närvarande i nuet. Mina arbetskamrater klagade ofta på hur stressigt det var, att sällan hinna med och kunna må bra på jobbet. Men det var (och är) faktiskt möjligt att känna välbefinnande oavsett var vi är! Jag såg klart och tydligt att orsaken till den splittrade och stressade känslan (som också gällde mig själv ibland) var bristen på närvaro och acceptans till verkligheten som den var. Om det till exempel körde ihop sig och blev mer tid än beräknat hos en hjälptagare kunde det givetvis väcka upp tanken ­- ”hur ska jag nu hinna till nästa i tid!?”. I en sådan situation är det lätt att uppmärksamheten flyger iväg till en rad föreställningar om framtiden – ”Jag måste ju hinna på rast också!” , ”just ja, det får jag inte glömma när jag kommer hem!” osv.. När det blir dags för hjälpinsatsen hos nästa person kan den splittrade uppmärksamheten ha gjort en både osäker och fundersam – ”har jag glömt något nu?!” Eller kanske ångrar man något som man sagt eller gjort, eller inte gjort. Nu har medvetandet eller uppmärksamheten gett sig ut på resa igen, fast nu till det förflutna. Naturligtvis skapar den här splittringen en känsla av att inte hinna med jobbet och vardagslivet. Fast egentligen beror stressproblemet inte på arbetsplatsen, utan snarare på att man är för snabb att protestera mot livet som det Är (blir) ibland. Saknar man dessutom verktyg för stresshantering, kan det bli ännu svårare att återhämta sig efter en oförutsedd händelse.

Man skulle tro att mina arbetskamrater, som kände sig stressade, försökte landa och varva ner på rasten – exempelvis genom att vila en stund, meditera eller vilja prata och komma tillrätta med sin inre splittring. Nej, stressen blev oftast kvar även under rasten. Man åt sin mat, ofta samtidigt som man bläddrade i en tidning eller kollade i mobilen, eller pratade om något som hänt under dagen eller i veckan. Det kan också vara ett sätt att varva ner och vila, men är samtidigt en fortsatt flykt från den verklighet man inte riktigt kunde acceptera och hantera från första början (när det körde ihop sig hos hjälptagarna). Naturligtvis kan händelser i livet skapa stress och upprörda känslor för vem som helst. Men när vi börjar förstå oss själva bättre, hur kropp o själ hänger ihop, väljer vi inte att fly från verkligheten utan hellre försöka acceptera, förstå och hantera den på ett bättre sätt. Efter en stressande situation, som skapat splittring, föredrar vi kanske att centrera oss, stanna upp och komma ner i kroppen – ”hem ” till oss själva igen. Exempelvis – prata sig till klarhet, djupandas en stund, yoga, stretching, meditera eller en stunds motion kan ha samma effekt.

Vid ett tillfälle, då jag satt i stillhet och mediterade på en rast, blev jag ensam med en yngre kvinnlig arbetskamrat. Hon hade varit sjukskriven för depression, och var nu tillbaka. Vi började samtala om mindfulness, inre frid och att känna sig mer lycklig. Hon hade själv provat meditation, berättade hon.  Jag nämnde för henne att jag själv långt tillbaka hade varit utbränd och även haft depression och ångest vid några tillfällen. Genom att jag öppnade mig, blev hon alltmer öppen och intresserad. Det kändes därför naturligt att berätta hur jag hade landat i en mer grundläggande stabilitet i mitt psyke. Hon undrade vad jag menade med ”grundläggande stabilitet”? Jo, jag menar – i det hos dig och mig som inte förändras, dvs, själva medvetandet och ”varat”. Innehållet i medvetandet (minnen, intryck och upplevelser som kommer och går) är ju inte samma sak som själva medvetandet, den rena uppmärksamheten i sig. Det är i detta rena, mer neutrala tillstånd, som allting känns mycket lättare och lugnare i livet, sa jag. Det är i det tillståndet som vi upplever oss själva mer som den klarblå himlen, utan moln (tankar och minnen) som vanligtvis kommer och går. Tankar, minnen och känslor kan ju verkligen ”kidnappa” och dra iväg med oss ibland, sa jag. Då hon verkade förstå och blev mer intresserad, kunde jag fortsätta att dela med mig om hur jag på jobbet hade blivit alltmer närvarade i nuet – kunde ”vara i den blå himlen”, allt oftare.  Jag föreslog att hon själv skulle försöka någon dag, och det ville hon! ”Kan du förklara hur man gör?” sa hon…

Ja, innan du går in till en hjälptagare, stanna upp i trappuppgången, eller utanför huset, se till att du är ”där” med hela dig själv…

Ta några djupa andetagslappna av – känn efter hur det känns att

vara i kroppen …Just NU

– acceptera allt precis som det är (försök inte

ändra på någonting)

– Släpp alla tankar och minnen för en stund – var bara uppmärksam

på hur kroppen känns, och vad som finns runt omkring dig

– iaktta var du just nu befinner dig … fråga dig själv – är jag här NU? (om du

kan uppleva det, då är du närvarande! om du inte är det, får du vänta in dig

själv tills du kan säga – ”Nu är jag HÄR!”)

 

Så beskrev jag ”närvaroprocessen” som jag själv gjorde. Jag antog att hon kunde klara övningen, då hon hade vissa erfarenheter av meditation. Om man inte kan känna skillnad på en spänd och en avslappnad muskulatur, eller aldrig uppmärksammat skillnaden när ”tankarna är igång” och när det är ”tyst”, kan man behöva mer träning och själviakttagelse. En viss erfarenhet av meditation eller avslappningsövningar kan alltså behövas, för att kunna tillgodogöra sig själva ”närvaroprocessen” – den inre rena stillheten i det ”eviga nuet”. Har man det blir det enkelt. Då är det bara att öva, exempelvis korta stunder – men gärna ofta. Det var så jag upptäckte hur det här behagliga tillståndet är något vi ÄR – när vi upphör med allt annat för en stund. Det är alltså ingenting vi behöver söka eller ”gå till”, utan ”bara vara” precis där vi är.

Jag berättade för min arbetskamrat hur jag kände mig efter den korta övningen, och troligtvis hur hon också skulle känna sig: Du märker att du ser klarare… känner att du är mer i dig själv… en spontan känsla av frid och förnöjsamhet bara kommer till dig. Du mår helt enkelt bra, utan att behöva göra någonting! (mer än att vara stilla i dig Själv). Behöver man inte meditera då? frågade hon. Visst kan man meditera eller göra avslappningsövningar. Men ju mer du vänjer dig att stanna upp då och då, behövs inga särskilda metoder eller att behöva blunda och stänga av världen där ute. Jag mediterar nästan aldrig på det sättet nu mer. Det behövs inte längre för att komma ”hem” till mig själv, sa jag.

Även mitt sätt att utöva bön har förändrats. Det är mer frågan om tyst ”ordlös” kontakt med mitt inre centrum (hos Gud i mig). När den öppna närvaron är ett faktum, och hjärtat är öppet , känns det som att dörren till Gud (Guds medvetande) öppnas. Det är alltså inte frågan om en närvaro som kommer till en utifrån, utan snarare att den egna uppmärksamheten och centreringen blir Ett med Guds närvaro som hela tiden finns – både inom och utom en.

Jag undvek att prata om bön och gudsnärvaro, då jag antog att det var inget av intresse för henne.  Men att utföra och testa övningen skulle hon göra nästa dag på jobbet. När jag senare kom tillbaka efter min ledighet, mötte jag henne i korridoren. Med ivrighet i rösten säger hon – ”jag gjorde det du sa Per-Anders, och jag har inte mått så bra på länge!” Det var bara att instämma, jag kände också samma glädje över vår gemensamma erfarenhet på jobbet! Tyvärr tog de gamla vanorna över efter ett tag. Det vill säga, hon började försumma träningen, som vi alla har en tendens att göra när vi börjar må bättre. Det gäller även mig själv i många avseenden. Jag vet inte hur det ser ut i dag för min arbetskamrat, nu när jag varit pensionär i två år. Men för min egen del har ”närvaroprocessen” blivit min högsta självupplevda kontakt med evigheten och det gudomliga, och det vill jag inte försumma!

Stunder av ren närvaro i nuet, det vill säga: att vara i själva uppmärksamheten av medvetandet, eller förnimma ”den blå himlen, utan några moln” framkallar en grundläggande lycka, som vi inte kan finna någon annan stans. Det är en lycka som är tillgänglig hela tiden, till skillnad från den andra typen av lycka, som vi måste skapa eller uppsöka  – materiella ting, prylar, resor, häftiga eller omväxlande upplevelser. Den typen av lycka ”för stunden”  (som hela konsumtionssamhället bygger på), får inte längre samma dragningskraft när vi börjar upptäcka den enkla lyckan att ”bara vara” i vårt inre medvetandecentrum. När vi väl upptäckt den tidlösa friheten och förnöjsamheten i vår sanna mer oföränderliga natur, blir det en underbar tillgång i vårt dagliga liv. Den här upptäckten, som många andliga lärare kallar ”awakening”, tror jag blir en viktig brytpunkt i människans historia. När vi börjar upptäcka att det på ett djupare plan inte finns någon dualitet – att det inte finns någon åtskillnad mellan ”dig och mig”, ”vi och dom”, blir det mer möjligt att börja skapa en fredligare värld. En fred som börjar inifrån och växer fram naturligt i en vardaglig miljö.

För hur vi än vänder och vrider handlar all fred och medmänsklig utveckling, om ett arbete just där vi befinner oss. För att ta ett konkret exempel, som fungerar ofta som en underbar konfliktlösare (inte så lätt vill jag påpeka om känslan blivit för stark). När jag och min särbo någon gång kommit i dispyt eller har haft skilda åsikter, har vi kunnat säga till varandra: ”Nu släpper vi det här en stund!” ”Vi bara slappnar av och ÄR, får vi se vad som händer!?”  Efter några djupa andetag, och stillheten börjat infinna sig, har det neutrala medvetandetillståndet öppnat hjärtat och tagit var och en till en mer fri och ren upplevelsehorisont. Det blir återigen lättare att ta ögonkontakt. Vi kanske inser också hur obetydlig problemet är i ett större perspektiv. Framför allt blir det lättare att lyssna och förstå den andre, utan att behöva argumentera, gå i försvar eller komma med undanflykter. Det hade varit omöjligt om vi hållit oss kvar i våra ”personbubblor” – i den väv, av minnen, reaktioner och behov, som utgör ens personliga historia. Olikheter, dualitet eller känslan av separation existerar ju inte på den djupare, mer grundläggande nivån av vår existens. Om jag får använda liknelsen med himlen igen, är den blå himlarymden allas vår gemensamma medvetandegrund. I den rymden finns varken separation eller olikheter. Det är bara de olika skyarna och molnen som kan vara annorlunda, dvs, innehållet i våra personligt präglade livshistorier (våra individuella erfarenheter, kunskaper, nuvarande åsikter och personlighetsdrag).

Det är som att vi blir bättre människor – bättre personer, när vi inte är i våra personer så mycket. När vi inte identifierar oss så starkt med vår person-natur  – den instabila delen, som ständigt förändras och utvecklas i takt med våra erfarenheter i livet – blir det lättare känna överseende gentemot sig själv och andra. Samtidigt är det viktigt, som jag ser det, att stå fast för våra personliga behov och intressen som är naturliga för oss just nu. Men från den icke-dualistiska horisonten i vår sanna natur, behöver vi inte längre strida, övertyga eller döma ut andra (eller oss själva) som vi kanske gjorde tidigare. Därmed blir vi naturligt fredligare och upplevs säkert behagligare att umgås med när vi interagerar med andra.

Så även om det skulle dröja innan vi kan uppnå ”upplysning” och fullt kosmiskt medvetande, är min slutsats att vi ändå kan vara och vila i den friare och skönare medvetanderymden  – här och nu. Vi gör det varje gång vi stannar upp och bara  Är stilla i vårt medvetandecentrum. Det är då som vi vänder blicken, uppmärksamheten, mot det gudomliga ljus som Rumi berättar om i sin dikt (”At a distance you only se … ). Det är samma ljus, Martinus beskriver att hela mänskligheten är på väg emot (på vår resa genom den ”kosmiska födelsekanalen”…). Som vi associativt förstår, är det är samma gudomliga medvetandeljus som nära-dödenupplevarna möter (i slutet av tunneln…)

Rumis dikt, och mystikern Martinus beskrivning av vår ”kosmiska födelse”, kan du läsa om i första delen: Mötet med vår innersta gemensamma natur 1.

 

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *