At a distance you only se my light                  Come closer and know that                                       I am you                           /Rumi/

Vad kan poeten och mystikern Rumi (1207-1273) mena med denna dikt?

At a distance you only se my light

Come closer and know that

I am you                 

 

Ljuset (”you only see my light”) är förstås det vi kallar Gud (Allah, Braman). Men är Gud också du och jag innerst inne (”and know that I am you”)?  Ja, så menar Rumi, liksom andra mystiker. Egentligen finns ingen dualitet mellan en själv och Gud, mellan en själv och livet. Allt är Ett, vilket är kärnupplevelsen i den ”mystiska upplevelsen” eller enhetsupplevelsen med livet. Dessutom  har det ingen betydelse vilken religion man har som referens eller inspirationskälla, eller kanske ingen religion alls. Den absoluta verkligheten är helt fri från alla koncept, dogmer eller trossystem, även om det givetvis finns vägledning att hämta i religioner och religionsfilosofier. Den Engelske benediktinmunken och mystikern Bede Griffihts (1906-1993) , som tillbringade en stor del av sitt liv i Indien, liknar de fem stora religionerna – Kristendom, Judendom, Buddism, Hinduism, Islam, med handens fem fingrar.  Alla har en gemensam utgångspunkt från själva handen, som är den gemensamma verklighetsgrunden. Den inre kärnan i alla religioner liksom i alla människor, såväl ateister som andligt sinnade, har alltså ett och samma ursprung.

Den danska författaren och mystikern Martinus (vars utvecklingslära jag tagit del av) som 1921 genomgick ett omfattande uppvaknande kring den absoluta verkligheten, beskriver att egentligen finns bara ett enda väsen och det är Gud. Men eftersom Guds absoluta natur är rent ”vara” eller rent medvetande kan inte Gud se och uppleva sig själv annat än genom sin skapelse. Gud som subjekt är alltså osynlig, liksom du och jag är osynliga som subjekt. Vi kan bara uppleva det vi skapar – säger, tänker, gör, men vi kan aldrig uppleva ”den” som upplever, alltså oss själva som subjekt.  Precis som Gud, är du och jag innerst inne ett evigt väsen med en evig skapar och upplevelseförmåga. Det är det som är vår sanna, absoluta (oföränderliga) natur, till skillnad från kroppen och personligheten som är vår skapade och föränderliga natur. Som personer eller själar har vi befunnit oss , varit inkarnerade, i andra människokroppar, även primitivare kroppar och hjärnor än dom vi har i dag. Vi har även befunnit oss i djur-, växt- och mineralriket bakåt i tiden. Så långt sträcker sig vår nuvarande utvecklingshistoria.  Men hela tiden har vårt Jag och vår medvetandefunktion varit intakt, och kommer alltid att vara oavsett vad som händer på livets scen i tid och rum. Det är i korthet vad Martinus beskriver om din och min utvecklingshistoria, som också mellan jordeliven handlar om livsupplevelser fast då på ett ljust och enbart behagligt andligt tillvaroplan.

Nu är det en sak att ana och förstå  vår absoluta, eviga, natur teoretiskt, och en helt annan att uppleva den direkt. Man skulle kunna jämföra den skillnaden mellan att läsa en resebroschyr mot att vara direkt i den verkliga miljön. Ändå är det just läsning av ”resebroschyrer” och ”reseskildringar” som är den främsta källan till kunskap om livsmysteriet för de flesta av oss. Kurser, föredrag eller mer österländska föredragsformer som  satsanger är andra aktiviteter som mer direkt kan peka på hur vi upptäcker vår sanna natur, bakom vår yttre skapade verklighet.

Eftersom vårt intellekt, vårt mind, vårt tankeförmåga främst är ett redskap för att jonglera med minnen, erfarenheter och föreställningar i vårt dagliga liv, är det inte till någon hjälp för en direkt upplevelse, ett   ”igenkännande” av vår eviga, sanna natur. Det tycks mer vara frågan om en intuitiv process, en omedelbarhets-upplevelse, helt utanför tid och rum. Vår eviga natur ÄR ju hela tiden. Den är alltså inte en tanke eller föreställning. ”Den” som tänker och formar föreställningar och skapelser är ju inte själv en tanke eller skapelse. Det går alltså inte med tankens hjälp att uppleva sig själv som subjekt . I så fall är det bara en ”tanke” om mig själv eller om Gud, inte den omedelbara upplevelsen.  Det är just därför som naturvetenskapen, som kräver objektiva fakta och bevis, har så svårt att utforska medvetandet. Här är det ju ”den” som utforskar som måste utforskas, och alltså inget synligt objekt. Och hur går man då tillväga kan man undra?

Jo, just som Rumi antyder i sin dikt – come closer…  Eller som  det faktiskt sägs i Bibeln  – ”Bli stilla och besinna att jag är Gud” (Psaltaren 46:11). Den verkliga forskaren på medvetandets område, är alltså den kvinna eller man som har förmågan att stilla sitt sinne och bli fullkomligt närvarande i ”nuet”. I det sinnestillståndet när vi förflyttar uppmärksamheten till själva ”varat”, det vill säga fullkomligt vilar här och nu helt utan tankar och planer, kan vi också få en skymt eller en ”glimt”( en ”igenkännande-upplevelse”) av vår sanna eviga natur. Om det sker, är det inte ovanligt att det uppstår ett spontant skratt eller en härligt befriande känsla av enkelhet och självklarhet. För en del människor kan det också leda till en mer bestående förändring i ens identitetsuppfattning. En högre form av självmedvetenhet har trätt i kraft. Dessutom med en stillhet och inre frid som tidigare bara kom på besök ibland, vid gynnsamma tillfällen. Livet och vardagen där ute förändras inte men själv har man förändrats och landat i en mer grundläggande känsla av tidlöshet och enhet med allt och alla. Det kan naturligtvis kännas förvirrande till en början att inte längre känna igen sig själv. Eckhart Tolle till exempel ,  berättade att han behövde söka i litteratur om mystik och andligt uppvaknande för att förstå orsaken till sitt förändrade medvetandetillstånd, som hade uppstått i samband med en livskris. Hur det sen gick för honom känner vi till – en ”ny karriär” som andlig lärare för många människor.

Andra lärare och inspiratörer (ute på Youtube  till exempel), som också talar om vår sanna natur har vanligtvis också någon form av livskris bakom sig. Det är som att kriser i livet ”knuffar oss” allt längre in mot vår sanna natur. Eller rättare sagt kriser är bäst på att få oss att ”vakna upp” inför den eviga varelse vi redan ÄR. Martinus beskriver också att just erfarenheter av lidande, samt mötet med naturens krafter genom inkarnationerna är det styrmedel Gud använder för att skapa både den mänskliga intelligensen och humaniteten (medkänsla och inlevelseförmåga).  Det gör alltså ”ont” att vakna – att bli en mer kännande och medveten själ. Men med tanke på den frihet, visdom och grundläggande lycka det medför, är det samtidigt någonting ytterst meningsfullt och ”gott”. Martinus kallar därför upplevelser av smärta och lidande för det ”obehagligt goda” i livet.

För Martinus själv var det inte frågan om någon kris, annat än en längtan efter att få känna en mening med sitt liv, som så småningom ledde till ett djupt andligt uppvaknande. Det blev inte bara ett uppvaknande inför sin egen evighetsnatur, utan också till en helt ny medvetenhet i att kunna ”se” den bakomliggande ordning som styr hela evolutionen. Det vill säga, han kunde intuitivt uppleva hela avsikten och händelseförloppet på livets stora scen, både bakåt och framåt i tiden. Han kunde med andra ord börja se med Guds egna ögon – avsikter, planer och de kosmiska, kärleksfulla, lagar som styr varje universum. Det är detta medvetandetillstånd och den underbara livsöverblick vi alla människor är på väg emot, och som Martinus och även andra kallar ”kosmiskt medvetande”. Hela den fysiska världen, beskriver han som en slags ”kosmisk livmoderzon”, som vi alla måste genomgå för att vår medvetenhet om vår sanna natur ska kunna vakna upp på nytt.  Det är alltså en medvetenhetsmässig ”födelse” det är frågan om. Ju mer vi närmar oss födelsekanalen, ju mer vaknar vi inför vår sanna natur och livets mysterium blir alltmer avslöjat. Mayas slöja dras bort alltmer, skulle antagligen den österländska mystikern eller Yogin säga.

Men precis som det finns en fara för det lilla barnet att födas för tidigt, finns det också en fara med en för tidig ”medvetandeförlossning”.  Det har en del andliga sökare fått erfara, exempelvis i samband med psykedeliska droger eller övningar som har öppnat medvetandet utan en tillräcklig kunskap och förberedelse. Det som psykologiskt sker, är att det gudomliga ljusets renhet man upplever i ett kortare eller längre ögonblick kan komma i konflikt med en själv som person. Vi vet att när starkt ljus lyser på ett föremål blir det också en skugga från föremålet. Så är det också, psykologiskt sett, i mötet med det inre ljuset, det kosmiska medvetandeljuset. Här blir det också en skugga, och det är den ”skuggan” som utgör allt det i vår personlighet eller själsliga natur som behöver renas och bearbetas, det vill säga alla våra negativa och mer primitiva beteendemönster som kan finnas kvar. Om vi blir alltför medvetna eller ”upplysta” om vår ofullkomlighet kommer det ju bara att kännas smärtsamt, nedslående och djupt sorgligt när det behagliga ljuset drar sig tillbaka. Och det beror enbart på att det är för tidigt att ”vara kvar” i det upplysta tillståndet , därför att ens psyke och ens person ännu inte mognat till en helt igenom human och balanserad människa. Man kan likna det igen med det för tidigt födda barnet, som ännu inte får komma hem till sina föräldrar utan måste ligga kvar i kuvös och annan omsorgsfull förberedelse innan det är dags att få komma hem permanent.  Därför är det så genialt att vi normalt får möta vår ”skugga” i små portioner i det dagliga livet, så att vi hinner med att bearbeta, mogna och förändras på ett lugnt och stabilt sätt.

Det är viktigt att förstå att även om vår innersta absoluta natur är Jaget och dess eviga medvetandefunktion, är vi också knutna till ett upplevande och uttryckande redskap. Det vill säga, vi behöver alltid ha ett redskap för att kunna skapa och uppleva livet med. När vi är inkarnerade behöver vi en fysisk hjärna och kropp som själen kan uttrycka sig igenom. Och när vi befinner oss på det andliga planet blir själen i sig den ”kropp” vi upplever och uttrycker vår personlighet med. Därför kommer vi aldrig ifrån att vårt medvetandeskifte eller uppvaknandet till en högre medvetenhet också handlar om en personlig utveckling eller om man så vill en personlig ”avveckling” där till exempel våra själviska, okänsliga och arroganta mer tonårsmässiga  karaktärsdrag måste växa bort.  Att börja ”vakna upp” till en kosmisk självinsikt och till och med uppnå en bestående identitetsförändring innebär alltså ett arbete med sig själv som person. Själv upplever jag att det är en process som pågår både medvetet och omedvetet.

När jag tänker på de många kvinnor och män som genomgått ett andligt uppvaknande – och som delar med sig av sitt nya medvetandetillstånd  ute på internet eller genom kurser och retreater – tror jag inte det handlar om ”kosmiskt medvetande” ännu. I varje fall när jag ser det utifrån Martinus stora och mycket omfattande livsperspektiv. Troligtvis handlar det om grader av högre medvetenhet eller ”upplysning”. Just därför kan dessa levande, nutida ”andliga lärare” – som exempel Eckhart Tolle, Mooji , Gangadji, m.fl.  vara viktigare än en Jesus, en Buddha, eller en Martinus, eftersom de inte är så långt före oss själva i utvecklingen. Jag skulle tro att dessa andliga lärare och inspiratörer är i slutet av graviditeten i ”den kosmiska livmodern” och just därför har lättare att förmedla svårigheter och lösningar som ligger mer nära vår egen vardag och verklighet.

Även om du och jag inte hinner komma hem till det självmedvetna tillståndet i det här livet (och ännu fler liv innan vi uppnår ”kosmiskt medvetande”), kan vi ändå lära oss att känna igen tillståndet, och börja känna mer stabilitet, lycka och förnöjsamhet i vår egen vardag här och nu. Vi kan faktiskt börja uppleva hur det är att leva i tiden, men samtidigt ”vara” i evigheten. Det tänker jag ta upp och reflektera om i nästa del: ”Mötet med vår gemensamma innersta grund” 2.

 

2 thoughts on “Mötet med vår innersta gemensamma grund 1

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *