Nyligen hemkommen från en retreat i Rättvik, på den kristna meditationsgården Berget eller St:Davidsgården, vill jag dela några erfarenheter. Trots att jag ofta har vardagar i stillhet kände jag en dragning till denna 4 dagars kontemplativa retreat, som hette ”Vilan bortom orden”. Efter en period i vinter med en del trassel med hälsan, kändes det skönt att få bara vara i några dagar utan att behöva tänka på mat, snöskottning eller behandla människors onda ryggar (som jag fortfarande gör).

En av kvällarna vid brasan, där vi hade lågmälda samtal om det inre livet, blev det tal om reinkarnation. Vi hade pratat om livserfarenheternas betydelse för att bli en vis, kärleksfull och upplyst människa, och att det av den anledningen inte finns någon snabbväg eller ”quick fix”. En av deltagarna ställde frågade om flerlivs-perspektivet fanns i den kristna mystiken. Det gjorde det inte berättade retreatledaren, och försökte förklara den kristna synen hur människan kan nå fram till föreningen med det Gudomliga eller det Absoluta. Själv kände jag till det synsättet, och även det missförstånd som många kristna har i en gammal föreställning om reinkarnation som en slags ”själavandring” (att man till exempel kan bli ett djur i nästa inkarnation om man i nuvarande liv lever ”syndigt”). Då jag för egen del finner flerlivs-perspektivet mest naturligt, och har tagit del av en mer utförlig beskrivning om reinkarnation och karma, särskilt hos Martinus, ville jag därför säga någonting.  (dessa tankar finns också i moderna esoteriska läror som Teosofi och Steiners Antroposofi). Med hänsyn till deltagarna som var troende kristna nämnde jag inte Martinus, som egentligen kan sägas vara en mystiker i vår tid. Han hade dessutom en mycket omfattande medvetenhet och en enastående förmåga att beskriva den osynliga verkligheten.

Nu bad jag om att få ordet och sa, att den moderna reinkarnationsläran handlar om en gradvis utveckling och en rättvisa om hur vi alla får ”skörda det vi själva sår”, och att vi absolut inte kan bli ett djur eller något primitivare om vi skulle leva ett osunt liv i detta. Dessutom skapar reinkarnationen möjlighet för absolut alla att nå fram till en medveten förening med Gud. Då jag kände att samtalet framkallade en viss oro och spänning i gruppen, drog jag mig tillbaka. Den här frågan är egentligen inget problem för mig, sa jag. Det får visa sig förr eller senare vad som är sanning. Nej det är heller inget problem för mig, sa retreatledaren ödmjukt. Han var trygg med sina egna andliga erfarenheter och det fina Gudsförhållande han redan hade. En mycket ödmjuk äldre man, som tidigare varit Pingstpastor men som känt en allt större dragning till den egna inre resan och funnit stöd för den i den kristna och judiska mystiken. På något sätt förlorade varken han eller jag vår inre grund. Vi vilade båda lugnt där vi befann oss på vår inre resa just nu. Det var mer som förenade oss på den djupare nivån än diverse tolkningsfrågor på ytan…

…När vi senare gick till meditationssalen för att göra en sittning i den inre stillheten (som vi gjorde 4 gånger om dagen), lade han broderligt armen om mig, och jag om honom. Vi tackade varandra för samtalen och den öppenhet vi kände. Jag tackade också för den undervisning han förmedlade om den kristna mystiken, där några enskilda gestalter fick träda fram (bl.a. Mäster Eckhart 1260-1328). Det blev en särskild behållning att se hur den eviga visdomen bryter fram vid jämna mellanrum i mottagliga människors psyken. Genom hela människans historia har det funnits andligt mogna kvinnor och män som fått erfara det exempelvis Martinus kallar ”kosmiska glimtar”, ögonblick där Mayas slöja dras åt sidan och en djupare verklighet träder fram. Så småningom kommer det att bli ett mer bestående upplyst tillstånd menar han, ett permanent ”kosmiskt medvetande”. När det sker, för var och en av oss, har vi äntligen kommit ”hem” till Enheten bakom allt.

Med följande dikt vill jag avsluta detta inlägg om min upplevelse i Rättvik…

 

Bortom alla ord

Det finns en plats där inga ord, åsikter och

meningsskiljaktigheter råder

Det är en stilla plats i ditt och mitt eviga vara, eller

det djup i oss där Gud bor

Här väntar friden på att få omfamna oss

i sin behagliga stillhet

Här finns kärleken, som väntar

på att få uttrycka sig själv

När du och jag möts här finns ingenting

som skiljer oss åt

Vi är båda i samma tidlösa centrum, där

Gud eller det Absoluta omsluter allt

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *